21/01. del 1/3

Här var man tillbaka helt plötsligt. Vad har skett på sistone? Jag har bland annat varit ute och rest i en månad. Vårat vinterlov började den 9:e december, och sedan begav jag mig norrut med William och Leo.

I stora drag såg vår resväg ut såhär:

De halvröda prickarna ska då föreställa destinationer. Det skulle vara svårt att sammanfatta denna resa i ord, och jag tror inte att ni skulle vilja läsa det (och ärligt talat är jag för lat för att skriva det, hehe), så därför kommer jag i princip bara posta bilder (detta kommer nog visa sig att vara en lögn, men men). Och ganska många av dem. Egentligen var inte bilderna i såhär dålig kvalité, men jag gjorde något misstag när jag redigerade dem, och jag orkade inte göra om det.

Så, låt det hela börja.

Varanasi: 10 december

 Åkte tåg i 30 timmar. När vi steg på i Mumbai var det absurt varmt, 12 timmar senare vaknade jag på natten av att jag skakade. Tur att man hade en sovsäck! Som var lånad. Precis som min väska. Tågen här är ganska roliga dock. Försäljare går runt hela dygnet, ungefär som i Harry Potter. Den enda skillnade skulle väl då vara att de inte skriker i hogwartsexpressen. Andra anekdoter: inga väggar är hela, vilket skapar kallt, kallt luftdrag. Läser ut The Fountainhead. Beställer en sjukt god veg biryani.

 Sedan kom vi fram till Varanasi. Gick runt med målet att hitta floden, men istället hittade vi det muslimska kvarteret. Där träffade vi några små (bokstavligt talat) vänner, som visade oss en sarifabrik  där någons äldre bröder jobbade. Fick se vilket stort jobb det är att göra de klädnaderna.

 Till sist fann vi Ganges.

Sedan blev vi ganska sjuka. Låg i sängen i feber och kräktes.

 Efter ett dygn blev jag ganska trött på att ligga ner. Kände mig lite bättre och tänkte att jag skulle ut och upptäcka. Så då fick jag den briljanta idén att jag skulle gå  upp kl. 6 (eller hade egentligen inte sovit - vaknade klockan 4 då jag hade spenderat tidigare dagen med att sova) för att se saverekee poojan, som en hinduistisk morgongudstjänst. Ganges är bl.a. indiens heligaste flod. Också den mest förorenade. Men det hindrar inte folk från att bada!

Leo vaknade och följde med ut och åkte båt. Vi åkte bort till en annan del av floden, Manikarnika Ghat, och såg på begravningar. P.g.a. att detta vattendrag är ungefär det närmsta en gud man kan komma, så vill alla hindus dö här. Det är faktiskt en sjukt intressant process. Olika kast bränns på olika platser, de lägsta på flodkanten och de hösta på tempeltaket. Sedan balsamerar man kroppen och bränner den på plats. Kropparna är för övrigt obscent smyckade, utsmyckningar som bränns upp på bålet. Traditionsenligt får inga kvinnor vara där, eftersom att en endaste fälld tår fångar den dödes själ i jordelivet, och alla vet väl att kvinnor gråter. När kroppen är bränd samlar man ihop askan och slänger den i floden. 

Om personen t.ex. är gravid, har spetälska, eller är ett barn i allmänhet, slängs kroppen direkt i floden med en tyngd. Ibland släpper tyngden  och man kan se lik som flyter runt. Hur som helst får man inte fotografera där. Dagen efter åkte vi vidare.

Khajuraho: 14:e december

 Efter ett nattåg som för min del bestod av tio timmars feberyra, kom vi fram till Khajuraho. Där var vi för att hälsa på Warren, en familjevän till William. Han tog oss runt till hans vänner, vi hade chai (te) och åt jordnötter, flera gånger om dagen. Såg när jag gick igenom mina bilder att jag inte har så många bilder på mat. Här är iaf en. Det är en ganska traditionell tallrik för centrala indien. Dhal, kikärtor kokta i curd, sallad med tomat och guava, roti (väldigt vanligt bröd, också sjukt gott), papad (ett krispigt tunt bröd som är ganska kryddigt - inte min personliga favorit), potatis och bhendi (vet inte vad bhendi är på svenska, det är ladyfingers på engelska) och en friterad bhendi i mitten.

Khajuraho är i princip bara känt för en sak: ett gäng tusenåriga tempel med kama sutra-statyer. Och en av indiens största fallossymboler.

Agra: 17:e december

Åkte till Agra för att se Taj Mahal. Hade blivit rekommenderade en ''soluppgångstur'' av lonely planet, så William och jag trotsade sjukdomen och vaknade 5.45 för att se ett av världens underverk i morgonsolens guldkantade strålar. Vilket visade sig vara en byggnad omringad en dimma så tjock att man inte kunde se toppen. Antiklimax. Men det var fint ändå!

 Leo gick när han hade vaknat, och bad någon att ta en bild på honom. Här kan man faktiskt se den! (byggnaden alltså)

Innan vi begav oss hann vi med att se agra fort med. Det var som det låter - ett fort. Ganska stort dock. Annars hade vi i princip ingen energi till att göra något, med tanke på att jag bara kunde äta tre apelsiner om dagen, så vi låg mest och läste. 

Fortsättning följer!